Historia

Filadelfiaförsamlingen som först hette Salemförsamlingen, bildades 20 juli 1919 av 27 personer.

I början av förra århundradet vällde en andlig frigörelsevåg fram över vårt land, med en stor längtan efter ett djupare andligt liv, dop i den helige Ande med åtföljande Andens gåvor. Den andliga vågen når också Nora och det blev upprinnelsen till Filadelfiaförsamlingens – eller som den först heter – Salemförsamlingens bildande.

Ett citat från församlingens första protokoll som är daterat den 19 juli 1919:
”Under en tid av närmare tre år har vi här i Nora varit en liten bedjande skara som i regel samlats till bönemöten en gång i veckan, då vår varit att Gud måtte komma med en andeutgjutelse över sitt folk, samt om syndares frälsning.
Gud har vid dessa tillfällen underbart välsignat oss, understundom hava vi fått jubla högljutt, men ibland hava vi fått gråta över den nöd som råder i världen och vår egen oförmåga att vara Herrens sändebud.
Vi har också i någon mån fått känna behovet av en apostolisk församling och även denna saken hava vi framlagt i bön för Gud och Gud som leder allt med sin mäktiga hand har lett det så att vi denna dag fått ordna oss till en fri apostolisk församling” Slut citat.
Så föddes församlingen i en atmosfär av bön och det blev församlingens kraftkälla under de skiftande tider som mötte. Från första årens protokoll läser vi hur varje församlingsmöte avslutades med att alla föll ned på knä och bad innan man skildes åt.
Sommaren 1919 samlades man till loigmöten hos vännerna Selim Eriksson i Kolmätartorp och som talare i de mötena deltog pastorerna Qvarfort, Johan Karlsson, Gustav Flood och Anton Taranger.
Från den då nybildade församlingen i Dalkarlsberg fick man god hjälp med sången och musiken.
Midsommardagen detta år hölls en dopförrättning i Åsbosjön då 11 personer döptes till Kristus. På lördagskvällen den 19 juli samlades man i Kolmätartorp för samtal och besluta om församlingsbildande. Söndagen den 20 juli hade man ett offentligt möte kl 15.00 med predikan av Anton Taranger och ett offer upptogs som inbringade 17 kronor och på kvällen hölls ett enskilt möte. Citat från tidigare protokoll:
”på kvällen var enskilt möte för troende och blev då under Guds Andes underbara ledning beslutat att vi skulle ordna oss till församling. Nytt möte skulle avhållas tisdagen den 29 för väljande av tjänstemän, då även broder Taranger lovade närvara.” slut citat.
Församlingen kom från början att bestå av 27 personer och till församlingens förste föreståndare valde brodern Johan Karlsson och till äldste och diakoner Selim Eriksson och Johan Björkholm.
Första tiden hölls mötena i olika hem. Det var hos vännerna Selim Eriksson i Kolmätartorp, hos Klas Duberg Kullen och hos Björkholms vid Fåsjöhyttan samt i Fogdhyttan.
I Nora stad som det då hette hölls det första offentliga möte den 18 februari 1920.
Samma år tillsattes en byggnadskommittè som skulle ordna med en lokal i Nora och 1921 inköptes den tomt där Filadelfiakyrkan (idag Bergslagskyrkan) är belägen.
På tomten fanns ett par byggnader, en större som inrymde en tvättstuga och ovanpå en lägenhet, samt ett uthus som senare blev sålt till broder Clas Duberg.
Byggnadskommittén fick uppdraget att iordningsställa tvättstugan och hette det, lokalen borde vara färdig till nästkommande församlingsmöte, vilket den också blev.
Nu hade församlingen en egen lokal och söndagen den 13 november samlades man till sitt första församlingsmöte i den nya lokalen, som rymde ca 100 personer. Man beslutade då att vid större möten hyra godtemplarlokalen.
Nu startade en intressant och härlig tid och Guds Ande verkade mäktigt i mötena. I ett protokoll från den 13 november, citat: ”Vi fingo budskap direkt från himlen och dyrbara löften om seger samt allvarliga maningar att gå fram i tro och pröva Herrens löften.” Slut citat.
Det följande året välkomsthälsades inte mindre än 70 nya medlemmar och medlemsantalet var 97 vid årsskiftet 1922-23. 1924 passerade medlemsantalet 100 och 1945 var antalet medlemmar mer än 200.
Högsta antalet medlemmar hade församlingen åren 1959 – 1961 då medlemsantalet var 269.
I oktober 1923 fick styrelsen i uppdrag att undersöka möjligheterna för församlingen att bygga på den inköpta tomten. Genom en insamlingslista kom det in 5000 kronor och en av församlingens medlemmar, Gunnar Holm, fick i uppdrag att göra ritningar och bygget startade.
Lördagen den 14 februari 1925 kunde församlingen med stor glädje och tacksamhet till Gud samlas till invigning av sin nya kyrka.

Sedan dess har kyrkan renoverats och byggts om flera gånger och den 18-19 augusti 1984 var den senaste invigningen. Den gamla ”tvättstugan” med pastors- och vaktmästarbostad revs för att ge plats åt vinkelbyggnaden som gav församlingsvåning med kök, två lägenheter, lokaler för barn och ungdom, expeditioner och studiolokaler.


Nora Baptistförsamling bildades årsskiftet
1876-77 men predikoverksamhet började 1866

Det var 1866 som baptisterna började verksamhet i Nora. En grupp som tillhörde Örebro 1:a baptistförsamling hade möten, förkunnare kom ut från Örebro, människor blev omvända, kom till tro på Guds ord och döptes.
Den första församlingsgruppen var direkt kopplad till Örebro och blev en utpost till ”storebror”. Men ungefär tio år senare sa man: ”Nu kan vi stå på egna ben” och en grupp på 69 personer var med och formade den första egna baptistförsamlingen i Nora.
Men redan 1865 var baptistpredikanten Johannes Palmqvist i Nora och predikade. Och han rapporterade: ”Det bedrevs föga frireligiös verksamhet i staden” och ”det var svårt att få rum att predika i”. Men 1866 började man regelbunden verksamhet. De hyrde en sal hos skräddarmästare Lundholm. Den förste som döptes 1866 hette PG Eriksson.
Det var säkert inte så lätt i början. Baptismen i Sverige mötte hårt motstånd. Svenska Baptistsamfundet var den första frikyrkan i Sverige och den bildades 1848. Fri verksamhet över huvud taget hade det motigt i början.
När församlingsgruppen började 1866 hade det bara gått åtta år sedan Konventikelplakatet togs bort, den förordning som förbjöd fria gudstjänstsamlingar utanför Svenska kyrkan.
I dag räknar man med att de baptistiska kyrkorna är de största i världen och räknar många miljoner medlemmar.
Det hade hunnit bli 69 medlemmar i gruppen, när församlingen sedan bildades 1876 – 1877, och man hade redan från början satsat stort på söndagsskola, och till och med försökt att starta vardagsskola. Den senare gick inte så länge. Men söndagsskolorna som baptistförsamlingen i Nora drev hade över 340 barn under det första decenniet.
Det är att lägga märke till att när församlingen formellt bildades som en församling, fri från moderförsamlingen i Örebro, så hade man redan egen kyrka. Den invigdes 1873, och Betelkapellet tjänade som församlingens huvudkapell i 73 år. Det är den fastighet som under många år varit norascouternas hemvist.

 

August Larsson och Gustaf Carlsson
Den förste pastorn som anställdes hette August Larsson. Han började 1887 och var kvar i 34 år tills han pensionerades 1920.
August Larsson var från Askers baptistförsamling, som 2008 fyller 150 år.
Under den tiden döptes över 300 personer i församlingen och Larsson var känd för att vara en man med fasthet och klokskap.
En intressant notering fann man i ett protokoll sedan han slutat. Församlingen beslutade att pastorn som flyttat till Stockholm (Älvsjö) som pensionär skulle få 1000 kronor i pension det närmaste året. Det var ovanligt för den tiden.
Mellan 1911 – 1914 hade han hjälp av en ung förkunnare som kom direkt från Missionsskolan i Örebro, Gustaf Carlsson. Redan 1910 var han i Nora på ferie från Missionsskolan som hade startat 1908. 1911 började han sitt arbete och hade en mängd utposter att besöka. Det var väckelse och många människor berördes av väckelsen och kom till tro. Biträdande pastorn for runt till byarna tillsammans med musikföreningen som var mycket nitisk.
Gustaf Carlsson fick vara med att starta tre nya söndagsskolor under sin tid i Nora och fick se 65 nyomvända bli döpta.
Han hittade också sin blivande fru i Nora. Cecilia hette hon. 1914 hade Carlsson bestämt sig för att ta med sig hustrun och flytta.
(kan nämnas att Gustaf Carlsson och Cecilia fick en dotter, som heter Daga, och gifte sig med Larseric Janson, som var v VD i Dagenhuset och ansvarig för Ibra Radio.)
Det var gott om kapell i bygderna, så han fick fara runt och hålla tolv avskedspredikningar. Han hade för övrigt anteckningar om att han hade talat 660 gånger under sin tid i Nora.
Avskedsmötet i Betelkapellet var den 30 augusti. Efter gudstjänsten gick det blivande pastorsparet till borgmästare Lagerberg och vigdes. (Det fanns inte vigselrätt för frikyrkorna då). Sedan var det avskedsfest och bröllopsfest i församlingens mitt. Först tre timmar i Betel och därefter fortsatte det med fest tillsammans med ungdomarna i Ås Missionshus.

 

Församlingslivet
Församlingslivet i de knoppande fria församlingarna vid denna tid präglades mycket av demokrati och folkrörelsetänkande. Föreningsliv satte sin prägel på hur saker och ting skulle hanteras. Det var protokoll och ordentlig skrivning för att i detalj beskriva vad man sysslade med i olika kommittéer som hade anknytning till församlingens liv.
Vid genomgång har man i arkivet hittat en protokollsbok från 1917 och ungefär 10 år framåt i tiden som heter ”protokollsbok för sjukbesökskommittén”.
Det var vad man förstår socialt arbete, inte begränsat till medlemmar, utan man frågade efter behoven i samhället.
Från den 5 nov 1917 kan man läsa i en paragraf: ” Föreslogs 5 kronor till målare Valberg som låg på sjukhuset här. Samt 5 kronor till en fattig änka, fru Karlsson, här i staden.” Två nämnda personer fick i uppdrag att överlämna pengarna. Det första till målarens fru.
Efter en ”välgörenhetsfäst” inkom mera pengar att ge ut och det var femmor hit och dit, även ibland hela 10 kronor.

 

Många kapell
Runt om i bygderna uppfördes en hel del kapell. En del var fastigheter direkt anknutna till baptistförsamlingen. Men andra byggdes av söndagsskolföreningar och lokala ”missionsföreningar” med troende från olika samfund. Men i olika stadgar stod det hur man skulle förfara vid framtida upplösning av den lokala föreningen.
Så byggdes t ex Missionshuset i Ås år 1901 och invigdes i oktober. Alltså kan det bli 100-årsfest i höst. Sedan 1957 är Baptistförsamlingen ensam ägare till kapellet. I Gyttorp gav en av församlingens diakoner grundplåten till en gudstjänstlokal. Flera av församlingens medlemmar bidrog sedan när den byggdes. Den registrerades en söndagsskolföreningens namn och sedermera övergick den i den missionsförsamlings ägo, som bildades på platsen. Likaså i Pershyttan fanns ett gemensamt kapell som uppfördes 1875 och registrerades i båda församlingarnas namn. Det överläts 1950 åt Missionsförsamlingen i Nora och är privat i dag. På samma sätt har det varit runt om i bygderna, när det gällt lokaler. Någon gång på 1970-talet överlät en grupp i Järle kapellet åt Lindesbergs och Nora Baptistförsamlingar, vilka i sin tur sålde det åt en privatperson.
1912 byggdes, som tidigare nämnts, kapellet i Skrekarhyttan, som faktiskt var det största av samlingslokalerna, ägda av baptistförsamlingen.
Lokalerna hängde mycket ihop med de många söndagsskolorna. Redan 1866 hade man 80 barn, 1875 var det 100 barn, 1876 var det uppe i 156 och 1878 så mycket som 340 barn ledda av 41 lärare. I takt med utflyttningen från landsbygden har underlaget minskat och kapellen i byarna har inte haft lika stor funktion som från början. Då gick man eller åkte hästskjuts. I dag tar man bilen på tio minuter till centrum i Nora.

 

Predikanterna
De här har haft predikoansvar i Nora:
August Larsson började 1887 och slutade 1920. (34 år)
Gustaf Carlsson var under tiden 1911 – 1914 hans medhjälpare.
När församlingen firade 50 år fanns pastor Ture Edborg här. Under hans fyra år (1922-26) döptes 105 personer. 1927 börjar Helgo Landh i församlingen. Värt att notera är något han skriver för 1930: ”Fältet är stort. Regelbunden verksamhet i Striberg, Ås, Skrekarhyttan, Pershyttan, Hammarby, Husby, Öskevik, men även i Bengtstorp, Norshaga, Kopparskallen, Vikersvik, Öskebohyttan och Skärhyttan.”
Det gick då åt en hel del evangelister som fick fara runt på det vidsträckta Norafältet. En hette Linné Eriksson, under några år sedermera ledare för Örebromissionen. Men det kom också andra som Evert Eriksson, (han blev indienmissionär) Hugo Carlsson, Ivan Möller och norrmannen Gustav Vegelbo. När Helgo Landh slutade som församlingsföreståndare 1934 var det 307 medlemmar i församlingen. Så mycket som 178 personer hade döpts. Det var en tid av växande.
Ragnar Ragné började som föreståndare 1935. Han förblev i denna tjänst till 1946 och kom sedermera att bli Örebromissionens förlagschef och blev sedan Nora trogen hela livet ut. Han bodde kvar här i stan och blev en välkänd profil. Han avled 1975.
Under hans första år kom församlingen att besluta om att underhålla en missionär, något som man sedan har fortsatt med. Det blev församlingens medlem Anna Nilsson som kom att verka i Kina, tills det att missionärerna kördes ut därifrån.
När hon högtidligen avskildes som missionär hade Nora kyrka välvilligt öppnas sin helgedom för högtiden som innebar en överfylld kyrka.
Numera är det Bertil och Alzira Ekström, Brasilien, som får delunderhåll för sitt arbete genom Nora Baptistförsamling.
Under Ragnés tid noteras att nya evangelister kommer till Nora: Gurli Sjöstrand, Svea Blom och Freddy Gustavsson. (Ändra det senare namnet till Götestam så förstår vi vem det var.) De andra blev kända missionärer.
Hugo Carlsson, som först var här som evangelist, kom sedan tillbaka efter pastorsstudierna och började sin tjänst 1946 och var kvar till 1951. Han fick vara med om att bygga den första etappen av nya Betelkyrkan.
Nya Betelkyrkan invigdes 1948 och innefattade inte det som är kyrkolokalen i dag. På grund av byggnadsrestriktioner fick man inte bygga mer än en mindre lokal och lägenheten. Men nytt tillstånd kom 1951 och invigningen av kyrkan var 1952. Men då hade Carlsson hunnit sluta och det var Elow Rehnberg, som började i november 1951 och fick vara med och fullborda byggnationen.
Under 1953 hade man avskedsmöte i församlingen för en av församlingens medlemmar, Elsa Skarin, som gick ut i tjänst som missionär i Indien. Hon hade verkat som evangelist i Norrbotten och kom under alla sina missionärsår att vara underhållen av församlingen i Jävrebyn, men bor i dag i Nora.
Martin Järlesjö blev Hugo Carlssons efterträdare från 1957 – 1962. Järlesjö blev sedan kvar i Nora i andra uppgifter tills han avled 1974.
En notering i en årsberättelse från 1957 berättar att under vintern har den sjuttonårige evangelisten Per-Arne Axelsson, från Eskilstuna, varit till god hjälp. ”Han kom som nybörjare från Bibelskolan i Örebro, men förkovrade sig snabbt”, heter det. Axelsson är numera en välbekant TV-producent.
Nils Palm kom efter Järlesjö. Han började 1963 och blev kvar fem år.
Bert Parsmo började i december 1969, gick 1970 över till deltid, vid sidan av redaktörstjänsten på Hemmets Vän.
Under 1972 fick församlingen Birgitta Erixon – numera Swalbring – som nybörjarevangelist. Hon studerade sedan teologi på Missionsskolan är i dag sjukhuspastor i Eksjö.
Från 1975 anställdes Åke Quist som pastor på heltid, en tjänst han innehade till juni 1981. Håkan Andersson tillträdde sin tjänst 1982 och slutade 1985. Torkel Freed började 1987 och slutade 1994. Från 1996 hade församlingen Ingvar Knuuth på en deltidstjänst till jan, 2005.

 

Till sist

Till sist kan nämnas att Ås har varit ett centrum för många läger under årens lopp. Ekot av detta finns i dag i Ås, där en av gatorna heter LÄGERVÄGEN. Redan på 40-talet och under 50-talet hade Örebromissionen tillsammans med församlingen stora läger där. Primus motor för mycket av detta var Ragnar Ragné som kunde konsten att få feststämning omkring olika arrangemang, som också väckte uppmärksamhet i stan.

Ett klipp dök upp i arkivet, ett klipp från Nora Tidning den 9 juli 1944, som berättar om en festlig avslutning av ett läger i Ås. Det skedde på söndagen med inmarsch till Nora, där avslutningshögtiden hölls i Nora kyrka.
Nora Tidning skrev: ”500 deltagare från lägret i Ås marscherade till Nora Kyrka. Gator och trottoarer var packade av folk.” Ovanliga saker kunde man skåda. Något så ovanligt att ”en neger” gick i spetsen för tåget, för att citera tidningen. Och man kunde tala om att Nora kyrka var fylld till bristningsgränsen!
Den svarte broder som gick med i inmarschen var förstås Daniel Bokange, som kom till Sverige från Örebromissionens missionsfält i Centralafrika, och blev mot sin vilja kvar i Sverige tills andra världskriget var slut. Han kunde helt enkelt inte komma hem utan var instängd i den kalla nord. Sedermera kom han hem och kom en tid att få vara riksdagsman i Centralafrika.
Han blev ett exempel på hur ljuset hade kommit till Afrika genom missionens arbete.

Skrivet av Bert Parsmo 2001